WSJ 2023, Lägerrapport från Hjalmar Hultqvist
Det var en speciell känsla att lämna flygplanet på Incheon international Airport. Känslan av att gå in i en vägg av fuktig värme. Känslan av att vara ungefär så långt bort från Sverige som man kan vara. Känslan av att efter ett år av forskning, planering och väntan äntligen vara i Korea. Ett land av kontraster. Stora gröna växter blandad med arkitektur av betong, traditionella tempel mellan gigantiska skyskrapor av glas, svidande värme utanför med svala och luftkonditionerade rum innanför, otroligt god mat från ett skabbigt stånd på sidan av vägen.
Efter just under en veckas härligt turistande i Seoul med mina två reskamrater tog vi en buss ned mot staden Iksan där vi träffade alla andra svenskar IST som vi skulle spendera de närmaste två veckorna med. IST står för international service team, de volontära scouterna som arbetar på lägret, med allt från aktivitetsledare till säkerhet och logistik. Efter en välbehövd tvätt och en god natts sömn på Wonkwang University åkte vi mot lägerområdet. Lägerområdet var gigantiskt. Nästan en mil brett och flera kilometer långt av torr havsbotten, med flera dräneringskanaler med smala broar över sig. En gigantisk byggnad i betong stod på floddeltat, omringad av ett hav av blommor. Det var inte de jag hade förväntat mig, inte ett träd inom synhåll och knappt någon grönska på den sandlika marken, men jag hade ett glatt humör och det verkar vara lika för de flesta svenskar.
I den höga värmen bar vi lastpallar och la dem i grupper om fyra. Där skulle vi sätta upp våra tält. Det märktes ganska snabbt att det inte fanns tillräckligt med pallar för varje tält utan att många av oss skulle få sätta upp tälten på den blöta marken. Senare under kvällen öppnades himlen upp för en av de korta, intensiva skurarna man skulle bli vana vid i Korea. Den gamla havsbottnen absorberade nästan inget av vattnet utan skapade djupa pölar på marken. Vi använder vartenda verktyg vi kunde hitta, spadar, muggar och händer för att gräva kanaler mellan våra tält i ett försök att hålla tälten någorlunda torra. Mitt tält klarade sig fast det stod på marken. Många hade inte samma tur, grejerna som blev våta skulle knappt torka i den fuktiga luften innan lägrets slut. Inte en perfekt första dag.
Man kom ganska snabbt in i rytm. Gå upp vid klockan sju, då tältet blev som en bastu om man låg kvar något längre. Ställa sig i, den minst en halvtimme långa, frukostkön, äta och ta sitt lunchpaket för att sedan gå till sitt jobb. Försöka sova en blund under den varmaste delen av dagen när lunchrasten var. Ställa sig i den lika långa middagskön, äta, och hitta en kvällsaktivitet att göra för att sedan gå och lägga sig.
Alla IST:are åt i en matsal. En gigantisk byggnad stor nog att hålla 3000 människor, där både frukost och middag serverades. Maten bestod av vad som kändes som en blandning av koreanskt och västerländsk. Ris och kimchi serverades bredvid mjölk och flingor. Tteokbokki, en pasta liknande riskaka i het sås, serverades bredvid tysk wienerschnitzel. Kanelbullar bredvid friterad bönpasta. För mig som äter allt mellan himmel och jord var varje frukost och middag en buffé av läckerheter, en av högtiderna med dagen. För mina vänner som åt vegetariskt, halal eller hade någon allergi verkar det dock inte varit lika bra. Lunchen var också något som fick mycket kritik, då den bestod av ett fikabröd, några kakor och en jello som skulle hålla dig mätt mellan åtta och 17.
Problemen var många redan från första dagen av lägret, städningen på ställen som toaletter var inte bra nog, platser för skugga var för få och infrastrukturen de hade byggt var inte stor nog för både scouter och fordon vilket gjorde att logistik som matutdelningen fungerade dåligt. Men jag skulle fortfarande säga att det var en bra tid. Speciellt när några av de största kontingenterna som britterna och amerikanerna valde att dra sig ur lägret tidigt, vilket gjorde så att det fanns mer plats och resurser för de som stannade kvar. Det blev också mycket bättre när presidenten av Korea fixade så att det alltid skulle finnas kylda bussar som man kunde gå in och kyla ned sig i. De började också ge ut väldigt många grejer som frysta vattenflaskor och glass, en gång fick en vän till mig en hel låda glass av en person som kommit med en hel glassbil till lägerplatsen.
När man hade lärt sig sitt jobb, lärt sig var allt var och någorlunda vant sig vid värmen sa en av mina arbetskamrater att vi skulle lämna lägret tidigare. Ingen trodde honom först, men efter ungefär en timme kom nyheterna. Klockan 13:00 den sjunde, kom beslutet att vi skulle lämna lägerområdet tidigt nästa morgon. Tyfonen Khanun hade ändrat kurs och skulle träffa lägerområdet om bara någon dag. På kvällen hade vi ett möte med en CMT som förklarade planen för oss IST som skulle hjälpa med flytten. Staten gav oss tillgång till hundratals bussar som skulle gå nonstop från och med klockan åtta på morgonen tills varenda scout lämnat området. Om en buss lämnade var 30:de sekund skulle hela operationen ta ungefär 14 timmar.
Jag hamnade på den andra bussen i det långa ledet, plockade upp min första grupp, följde med bussen till precis innan den skulle lämna området och hoppade på nästa buss. Klockan 10 den kvällen hade alla avdelningar och IST:are lämnade området. Vi var drygt 50 stycken scouter som stannade kvar för att skanna området dagen efter. Det var en intressant känsla att gå på det gigantiska fältet som för mindre än ett dygn sen var hem platsen till 50 000 scouter. Som en kyrkogård med gamla tält och högar av pallar i stället för gravstenar. I ett läger hittade jag massvis med små flaggor, i ett annat läger en påse full med ryska smörkolor. Saker som antingen glömts i den hastiga packningen eller lämnats.
När vi gjort det klart att ingen scout var kvar i området så hoppade vi på sista bussen och spenderade resten av tiden hoppande mellan några olika universitet som vi bodde på. Att sova i en mjuk säng i ett luftkonditionerat rum med el och internet var en välkommen förändring.
Jag kunde dock känna att det var ledsamt att det var över på det sättet som det blev, att när man hade överlevt värmen, smuts, insekterna och översvämning så kom en tyfon och förstörde allting, en coup de grâce från ovan. De sista dagarna som vi spenderade på olika universitet var väldigt slöa, vi åt väldigt god mat, spelade kort och avslutade med en k-pop-konsert som vissa var mer spända för än andra. Den sista dagen bestod av många kramar och några tårar, då man fick säga hejdå, och förhoppningsvis syns igen, till sina vänner. Även om jag möjligen inte skulle ha hållit med när jag var på plats i Korea så ser jag tillbaka på alla roliga stunder som vi hade och känner att hela Jamboree 2023 var en positiv upplevelse. Ett sätt att uppleva en plats jag aldrig varit på tidigare, en chans att möta fantastiska människor från olika kulturer och att få vänner och kontakter för resten av livet. Det var också en riktig utmaning, en som jag är stolt över att jag och mina andra scouter klarade. På planet hem såg jag tre De Niro-filmer och sov nästan hela tågresan. Väl hemma i Umeå gick jag ut med hunden och kände, för första gången på en månad, känslan av att vara utomhus utan att svettas.